Jag börjar bli nervös, riktigt jävla nervös. Men jag vet inte exakt varför. Förmodligen beror det på timglaset som rinner, och det rinner fort nu. Ibland vill jag skrika, högt. Jag vill skrika och stoppa tiden. Ibland önskar jag att det rann fortare och att du redan åkt. Att jag redan vant mig vid att vara ensam och att vi är ett steg på vägen. Just nu väntar vi bara, men vi vet. Att timglaset snart runnit klart. Många säger att man inte vet vad man har förens man förlorat det, jag vet redan. Men jag väntar älskling. Och det kommer vara så värt väntetiden och sen är resten av åren våra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar